Alla vår läsningar i dag handlar om bön, bönens möjligheter och resurser. Vi behöver inte läsa mycket i Bibeln för att se att de löften som är knutna till bönen till vår underbare Gud och Skapare är oändliga.

Därför, mina vänner, måste vi vinna tillbaka och återerövra vad vi håller på att förlora så att bönen får den plats i våra liv och våra församlingar som den måste ha. Genom bön kan allt förvandlas.

Att vi har en möjlighet att bedja och komma inför vår himmelske Skapares ansikte med allt, som ett barn till sin pappa eller mamma, är nämligen en förmån som vi inte nog kan påminna oss om. Jesus har lovat oss att vi får komma med allt till vår himmelske Fader: våra glädjeämnen, vår tacksägelse, våra bekymmer och sorger. Genom bönen får vi lämna allt i den gode Gudens händer. Och Gud ger oss det som vi bett om i rätt tid, eller det som är bättre och nyttigare för oss.

Ofta blir många människors bön kraftlös och försagd för att de har svårt att fatta vilka löften som är knutna till bönen. Konstigt nog skulle man kunna uttrycka det så: att vi har ofta för små anspråk. Vi låter oss nöja med mindre än vad Gud faktiskt har lovat oss.

Räknar vi inte med att Gud är mäktig att uppfylla sina löften och ber vi honom inte att han skall uppfylla dem här och nu ibland oss, så skall vi naturligtvis inte vara förvånade över att det inte händer. Men ber vi efter hans vilja kan vi vara säkra på "att hans rike kommer också till oss." Då får vi uppleva den underbara böneuppfyllelsen också i våra liv och i vår vardag och i vår omgivning.

Gud behöver naturligtvis inte våra böner. Han driver sin vilja igenom på sina vägar, med eller utan oss. "Guds vilja sker vår bön förutan, men när vi ber så ber vi att det må ske även hos oss," som det står i katekesen."

Men Gud vill att människor dras in i hans rike, han vill alltid välsigna. "Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ger en framtid och ett hopp." Han vill se sin vilja uppfylld här i Hyssna. Hans kärlek erbjuder samma förmåner till alla. Men han tvingar sig inte på oss. Han erbjuder oss frälsning, nåd, hjälp och ledning. Han erbjuder oss ett nytt liv i frid genom honom.

På samma sätt är det med bönens löften. Han säger: Ber du, skall jag var med dig. Du kan välja att försöka leva till liv på egen hand med dina egna resurser utan mig, du ge dig ut på en resa utan mig, du kan uppfostra dina barn utan mig, ja du väljer själv, - men klandra då inte mig - när sjukdomen kommer utan mig, när motgången drabbar utan mig, när olyckan kommer utan mig och du dör utan mig...

Hur vi ber avslöjar vår tro. Blir bönen bara en "nödsignal" som bara används när bekymren hopar sig i vårt liv så visar det att Gud är inte Herre i vårt liv.

Nej, bön och förbön är så oändligt mycket mera. När vi ber i tro och med uthållighet så börjar saker hända runt omkring oss som övergår till och med vad vi kan bedja och tänka: sjuka blir friska, ovänner försonas, bitterhet försvinner, nya möjligheter öppnar sig, människor vaknar upp och kommer till besinning, kyrkorna börjar fyllas. Gud helar och ställer till rätta - "hans rike kommer sannerligen till oss."

Den människa som börjar bedja för andra växer i sin egen gudsrelation. Hon finner allt fler att be för, flera viktiga saker att be för, för dem som har det svårt, de som är sjuka, de som sörjer någon anhörig, men också att Gud ska välsigna alla i deras arbete. Hon ber för barnen, för skolan för familjerna. Hon finner alltfler att bedja för, allt fler förbönsämnen. Och när hon gör det, så står hon själv i ljuset från Guds ansikte, hans vilja sker med och omkring henne.

Ja, vi är också skyldiga dem som tagit på sig ett särskilt ansvar i samhället bönens hjälp likväl som vi är skyldiga att med Guds ord vägleda dem och profetiskt förklara vad som är Guds vilja.

Som församling ska vi var ett salt och ett ljus. Gudstjänsten ska verkligen vara vad ordet betyder. En tjänst inför Gud, där vi alla tar ansvar för varandra, alla som lever här i vårt sammanhang. Vi ska anropa Gud om hjälp och välsignelse. Genom bön lever Guds församling. Inte bara en gång i veckan genom kyrkans allmänna förbön. Bönen för varandra ska vi bära med oss genom veckan.

Vi har en stor och välsignad uppgift när vi gör kallelsen konkret och ber för vår familjer, våra släktingar, vänner och grannar, vår församling, för all sjuka ensamma och bedrövade men också för dem som kan stå oss emot. Under hela det år vi har bakom oss har enskilda i församlingen tagit på sig att be för er konfirmander. Ni har alla haft för er okända förebedja som lyft upp er inför Gud. Och det förunderliga är, att när vi ber för varandra sker stora ting också på det mänskliga planet. Man börjar tala väl om varandra, men börjar tänka och tyda allt till det bästa. Vi ser på varandra på ett nytt sätt, och vi börjar tacka Gud för varandra och församlingen fylls med liv.

Genom bönen uppfyller vi Guds vilja. Välsignelsen uteblir inte när vi ber i tro. Böneämnena finns där och liksom Gud löften. Det ligger i våra händer hur mycket vi tar emot av dem.

Det är Gud som Gud förkunnade redan genom Jeremia på ett annat ställe och som nu är riktat till oss och vår församling i dag: "Ropa till mig, så vill jag svara dig och förkunna för sig stora och förunderliga ting som du inte känner."

AMEN